Var står vi när krutröken lagt sig?

Test rör nästan alltid upp starka känslor, och diskussionerna blir ofta polariserade och svartvita. Många känner sig (intressant nog) provocerade, och vissa vittnar om en känsla av förminskning när de blivit ombedda att besvara test (”som alla andra”, för det ger dem inte chansen att ”få visa vem man är”). Att som testutvecklare på en middagsbjudning svara uppriktigt på vad man arbetar med är därför inte självklart.  

Vi har skrivit en bok om personlighetens roll i arbetslivet där vi till och med gjorde ett aktivt val att inte diskutera test eftersom det tenderar att ta fokus från annat viktigt. Med lite avstånd är det därför föga förvånande att det är själva test-formatet Hansen riktade in sig på. Han hade ju själv precis gjort en serie om personlighet som fenomen där han alldeles riktigt fastslagit att personligheten har stor betydelse, att det finns en stark genetisk komponent och att det snarare är personligheten som formar ”livet” än tvärtom (vilket många tror, eller kanske snarare hoppas).

Att vår personlighet skulle ha så stor betydelse för så mycket men inte ha någon betydelse för arbetslivet är ju svårt att få ihop logiskt, så test-formatet fick hamna i strålkastarljuset istället.

Överlag var förvirringen, förväxlingarna och den totala avsaknaden av kunskap i ämnet slående, och det är i princip omöjligt att veta var man ska börja försöka reda ut alla missförstånd och sammanblandningar. Och de är många, och här är Anders Hansen bara en i mängden av dem som anser sig veta, om inte det mesta, så åtminstone mycket om hur test fungerar, vilken nytta de har (om någon) och om de är bra eller dåliga, och om de ”fungerar” eller inte. Detta trots att man saknar både relevant formell kompetens inom psykologi, psykometri, urval och personalekonomi och dessutom saknar erfarenhet av mer omfattande testutvecklingsarbete avsedd för praktisk (läs kommersiell om du så vill) verksamhet.

Den här situationen är en utmaning förstås, men så har det alltid varit. Det är svårt att få till en attitydförändring hos de som uttalar sig kategoriskt om test och deras tillkortakommanden. Det kräver intresse från mottagaren att kunna bortse från sina personliga åsikter och ta till sig evidensbaserad fakta och resonera på ett nyanserat sätt. Det ligger i sakens natur att denna situation inte råder.

När det kommer till alla ”brister” man pratar om handlar det väldigt sällan om själva testen (men det finns såklart bristfälliga test också) utan om när de används, hur de hanteras, och hur resultaten används eller ”tolkas”. Självklart lägger testets grundläggande kvaliteter och egenskaper en grund för hur användbar en testpoäng kan vara, men det beror på användaren hur valid och tillförlitlig testpoängen tillåts vara.

Ett standardiserat och högkvalitativt test som används på rätt sätt vid rätt tillfälle kan vara mycket användbart. Samma test kan också vara helt värdelöst om det används vid fel tillfälle, inte hanteras på rätt sätt, och om inte testpoängen ”tolkas” på rätt sätt för det aktuella ändamålet.  

Här har vi mycket kvar att arbeta med, och många skulle behöva ändra sina arbetssätt när det kommer till sina personbedömningar i urvalssammanhang. Det som var fint och inspirerande denna ”vända” — för detta har vi sett många gånger förut genom åren — var att se ett sådant engagemang och stor uppslutning kring att ge svar på tal, försök att klargöra missförstånd och att förklara personlighetstestens nytta. Det skrevs många kloka och nyanserade repliker som fått stor spridning på olika digitala plattformar. Men det kommer inte att förändra något när det gäller de kontinuerliga drev som test med jämna mellanrum dras med i. Vi står i princip på samma ställe som vi har gjort de senaste 30 åren som vi hängt med.

Så spara alla svar och argumentationer, de kommer att behövas vid ungefär samma tid nästa år (brukar vara i semestertider), när media inte har något annat att skriva om eller när någon som är rädd för att glömmas bort behöver lite rampljus igen.

Då kan det handla om intelligenstest, integritetstest eller något annat ”sorts” test men budskapet kommer vara detsamma: standardiserade test är dåliga och framför allt orättvisa. Och efter detta konstaterande ges aldrig några exempel på bättre alternativ.

‍